Timrå: att centralplanera för en framtid som inte finns

Sommaren 2024 gjorde P4 Västernorrland ett inslag om att tusen nya bostäder planerades i Timrå kommun. Knappt en månad tidigare hade kommunen meddelat på sin hemsida att 140-240 bostäder planerades i Söråkers centrum i form av höghus med 6-8 våningar.

Mellan Fagervik, Böle och Sörberge planerades ett nytt område med det storslagna namnet Solhöjden. Nybergs fastigheter var en entreprenör som ville bygga där – Brf Solhöjden. Fastighetsbolaget drivs av Örnsköldsviksprofilen Nicklas Nyberg, enligt elaka tungor känd för att vilja bygga fult och på aviga platser.  

Så dog projektet med att etablera en fabrik i regi av Shanghai Putalai och några anstormande 1900 fabriksarbetare anas inte längre vid horisonten. Timrå kommuns målsättning att invånarantalet ska nå 20 000 fram tills år 2035 ligger dock fast. Kommunen har pendlat mellan som lägst 17 521 (år 2024) och högst 18 935 (år 1994). Trenden är fallande.

På Nybergs Fastigheters hemsida står ännu att läsa:

”Den stora industrisatsningen i Torsboda med investeringar på initialt ca 13 miljarder och runt 4-8000 nya arbetstillfällen inklusive underleverantörer är en stor bidragande del till att man förväntar sig en stark ökad efterfrågan på bostäder i Timrå.”

På lämplig dag – 1 april – följde P4 Västernorrland upp Timrås bostadsbyggarplaner. Solhöjden blir av, trots utebliven grafitfabrik. Arbete med förläggning av vatten, avlopp och el är i full gång. 300 bostäder ska det bli.

Det allmännyttiga Timråbos vd Micael Löfquist intervjuas. Han menar att efterfrågan trots allt finns, men nu kan man låta projektet gå lite långsammare. Själv är han en avgående vd. Ny arbetsgivare blir allmännyttan i Sundsvalls kommun.

Huruvida Nicklas Nybergs brf Solhöjden blir av, vet inte Nordfri. Att man glömt av att uppdatera sin hemsida är uppenbart. Frågan är om all info ska tas bort om brf Solhöjden eller bara biten om grafitfabriken och hur 13 miljarder kr i investeringar kommer att skapa efterfrågan på bostäder.

Timrås befolkningsstruktur följer trendmässigt riket i stort vad gäller att antalet +65-åringar har ökat. Antalet i det arbetsföra åldersspannet 21-64 år har sedan 1971 minskat från 9994 till 9319. Förändringarna är kännbara men inte särskilt ögonbrynshöjande i jämförelse med många andra kommuner i Norrland och i södra Sveriges skogslän.

Istället är det barnafödandet som sticker ut. 1971 föddes 252 barn på ett invånarantal om 18 155. Förra året bodde ca 600 färre människor i Timrå, men det föddes endast 131 barn. Nedan diagram visar utvecklingen över tid:

Kommunalrådet Stefan Dalin har investerat mycket prestige i fabriksetableringen som inte blev av. Hela saken kan inte beskrivas som något annat än ett fiasko.

Han är ett udda kommunalråd, tjänstledig från en tjänst som forskare i historia vid Mitthögskolan som han är. Disputerade starke män i kommunerna tillhör inte vanligheterna. Politiska karriärer i Sverige har om något en dämpande effekt på studier. Karriären sker inom partiet och vägen mot toppen går via diverse hel-och/eller deltidsarvoderade uppdrag.

Stefan Dalins motsvarighet i Sundsvall, Niklas Säwen, anger inga andra erfarenheter än sina politiska uppdrag  på LinkedIn. Båda har, trots olika bakgrunder, fullt ut anammat idén om att ekonomisk utveckling kommer utifrån, snarare än att den skapas av fria och framtidsoptimistiska egna invånare. Båda två är förstås socialdemokrater.

Sällan ställs Stefan Dalin mot väggen av SVT Västernorrland. Han är sedan länge gift med en av journalisterna på redaktionen. Det går tydligen an.

Stefan Dalins avhandling omfattar 282 sidor och har titeln ”Mellan massan och Marx - En studie av den politiska kampen inom fackföreningsrörelsen i Hofors 1917–1946”. I inledningen skriver han att avhandlingen undersöker hur vänsteroppositionen inom socialdemokratin och kommunisterna försökte påverka och organisera massan, och hur dessa försök mottogs, bemöttes och ibland avvisades av arbetarna själva. Den handlar alltså om förhållandet mellan ideologi och praktik i en lokal historisk kontext.

Idag kan vi konstatera att fackföreningarna vann mot arbetsgivarna, men socialdemokratin förlorade samhällsbygget. Moderniseringsivern med miljonprogram, rivna stadskärnor i centralorterna, nedläggningen av mindre skolor på landsbygd till förmån för stordrift i tätorter – ingenting av det visade sig skapa hållbara samhällen i ordets rätta bemärkelse. Sådana samhällsgemenskaper människor ville förbli en del av och bilda familj i. Bibehålla folkmängden genom egna födslar. Kanske växa genom egna födslar. Allt det uteblev.

Ingenting lärde man sig av misslyckandet. Istället mosar man på med storskaliga projekt och planering som utgår från centralorten.

Man planerar för en framtid som inte finns.