Sjuk sjukhusfråga

Förra veckan slutredovisades den utredning som pågått om – som regionpolitikerna kallar det – framtidens sjukhusstruktur. Radikala förändringar föreslås för Sollefteå sjukhus. Operationsverksamhet som kräver narkos avvecklas och flyttas till Sundsvall respektive Örnsköldsvik. Nästan all specialistvård försvinner. Ny inriktning för Sollefteå sjukhus blir vård av multisjuka äldre. Förändringarna innebär att 146 tjänster försvinner på sjukhuset.

Sollefteå sjukhus byggdes 1961. Tretton år senare fick Sollefteå den geografiska indelning kommunen har idag. Sedan dessa har folkmängden minskat med 30%. I grannkommunen Kramfors, som till del kan utgöra upptagningsområde för sjukhuset, har utvecklingen varit ännu grymmare: kommunens folkmängd har minskat med 37,5% samma period.

1961 rådde framtidsoptimism. Västernorrlands län hade 285 676 invånare. Dessa var mer utspridda än idag och en högre andel bodde på landsbygden. 1974 hade man förlorat knappt 20 000 invånare och folkmängden var 267 708. På färre än två decennier försvann ett invånarantal motsvarande hela dagens befolkning i Sollefteå kommun.

Utvecklingen sedan dess har varit obönhörlig. Vilken politisk majoritet som har styrt har inte spelat någon roll. Inte heller vilka program man genomdrivit eller vilken retorik man svängt sig med. Västernorrland är idag det län som utvecklats svagast sedan 60-talet byttes till nedgång från 70-talet och framåt:

Sedan 1974 har Sveriges folkmängd ökat med 29%. Västernorrland har minskat med knappt 10%.

I samma stund Sollefteå sjukhus förvandlas till vårdinrättning för äldre i kombination med att vara någon typ av avancerad vårdcentral, så kommer varje bygdens son eller dotter som utbildar sig till läkare, narkossköterska eller annat mer avancerat vårdyrke att vara en garanterat förlorad invånare.

Det är ofrånkomligt att i avfolkningsbygder där offentlig sektor avvecklar verksamhet som är arbetsplats för högt utbildade, tillika höginkomsttagare, så bidrar avvecklingen till brain drain och ett sviktande skatteunderlag.

Detta vet regionpolitikerna. De vet också att i högskattesamhället centraliseras resurserna. Inget gör de åt saken. Inte ens med läpparna. På de 146 tjänster som försvinner från Sollefteå kommer ett hundratal (gissningsvis) att skapas i Sundsvall och Örnsköldsvik. Flyttlassen går och dessa två kommuner får nya kommunskattebetalare. Kvar finns Sollefteås invånare och de får fortsätta betala tiondet till Region Västernorrland.

De lokala politikerna har att välja mellan att göra uppror mot sina feodala herrar inom partiet – ett säkert sätt att skjuta sin egen politiska karriär i sank – eller att balansera på slak lina och försöka jämka folkilskan med partiintern lojalitet.

Huruvida Sollefteå sjukhus skulle kunna drivas vidare är svårt att svara på. Det är en prioriteringsfråga, snarare än en resursfråga. Ännu är regionens fall inte sådant att det vore omöjligt. Anser man sig ha råd med skattefinansierad kulturproduktion, inklusive dansensemblen Norrdans, så borde inte den finansiella nöden vara alltför svår.

Politiskt är det värre. En uppslitande debatt om försämringar i Sundsvall på kulturområdet, för att finansiera ett sjukhus i Sollefteå, kanske kostar fler röster än att lägga ned samma sjukhus?

Ett alternativ vore att länets politiker gemensamt bestämde sig för att inte en skattekrona ska användas till ”regional utveckling”, kultur eller höjda arvoden så länge kärnverksamheternas finansiering inte är avklarad. Det skulle vara unikt i Sverige och sannerligen sätta Västernorrland på kartan.

Sannolikheten att väljarna får se ett offensivt agerande från frälset i regionledningen är dock nog nära noll. Det är samma politiker som lägger ned Sollefteå sjukhus som påstår att regionen kommer att växa med 40 000 invånare inom överskådlig tid.

Om de nu verkligen höll den uppfattningen, vore de inte då fullt sysselsatta med att expandera vårdresurserna i länet?