Politik och meritokrati

I Sverige är det en fastslagen sanning att korruption saknas. Folk överlag utgår ifrån att politiker är hederliga, myndigheter går att lita på och massmedia agerar rättvist. Det är bekväma sanningar. Media slipper granska saken. En betydande del av folket behöver därmed inte heller få sina föreställningar om Sveriges förträfflighet omkullvälta. 

Det finns många länder som fungerar sämre och har en betydligt högre grad av korruption än Sverige. Det förtar inte påståendena ovan. Man blir inte mätt genom att betrakta den som är hungrigare än en själv. Korruption, opålitliga myndigheter och falsk massmedia är absoluta fenomen.

Låt oss kalla detta svenska tillstånd för hederlighetsaxiomet. Det är ett tillstånd som är självförstärkande: om allt är väl fungerande och hederligt så behöver varken media eller politik söka efter ohederlighet eller det illa fungerande. Därför tvättas smutsig byk sällan offentligt och därmed kan slås fast att Sverige är just hederligt och väl fungerande - mycket få fall uppdagas ju nämligen! Frånvaron av granskning öppnar så fler möjligheter till ohederlighet och så fortsätter det.

Missförhållanden som ändå trillar ned i knät på politiker och journalister, brukar skapa närmast indignerade reaktioner. Hur har detta kunnat sker här? I Sverige? De skyldiga har begått två fel. Det ena är gärningen i sak. Det andra är att man smutsat Sveriges anseende, vilket av många verkar betraktas som den mer klandervärda handlingen av de två.

Nu kan man förstås inte bara löst göra gällande att Sverige är korrupt. Det är inte ett meningsfullt sätt att närma sig hederlighetsaxiomet. Korruptionen - om den finns - är dold. Skulle den på löpande band avslöjas hade denna text aldrig författats. Den kan finnas, men det saknas verktyg att använda för att mäta omfattning och djup. 

Man kan däremot göra indirekta observationer. Inte minst kan man betrakta vad politiker inte vill ändra på, utveckla eller modernisera. 

Regeringsformen anses tydligen fulländad då diskussion om dess formuleringar helt lyser med sin frånvaro. Medborgarna har alltså ett fullgott skydd gentemot staten (vilket är grundlagens uppgift). Tillskillnad från Tyskland behöver Sverige ingen författningsdomstol. Här är nämligen politiker både hederliga och intelligenta, varpå de omöjligt kan stifta lagar som står i strid med existerande lagstiftning. Valsedlar med blindskrift tillhandahålls endast för de etablerade partierna. En synskadad människa som vill rösta på ett annat parti omfattas därmed inte av valhemligheten. 

Skönhetsfläckar finns det helt enkelt många av. Om det flyter smuts på sjöns yta, är det då troligt att sjöbotten är ren och fin? 

Ett område som på detta sätt tangerar korruption och lämpar sig extra väl att studera är meritokrati - eller snarare dess fall.

Meritokrati är den ordning som säger att lämplighet, duglighet, bevisade färdigheter, utbildning, o.s.v., ska vara utslagsgivande vid tillsättning av tjänster. Undantag finns. En företagare kan välja att anställa sin son i det egna bolaget, trots att dugligare kandidater finns.

När anställningar framförallt delas ut utifrån andra kriterier än de ovan, så gäller inte meritokrati. Sådana kriterier kan vara släktskap, vänskap och andra sociala bindningar. Det kan även ske som ett utbyte av tjänster och gentjänster - även känt som korruption. 

Ibland sammanfaller duglighet med sociala bindningar. Att de senare finns behöver alltså inte betyda att objektiva kvalifikationer saknas. Det ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för åsidosatt meritokrati att det finns sociala bindningar mellan välgörare och förmånstagare. Om en avgränsad sektor däremot uppvisar orimligt många fall av anställningar där det sedan tidigare finns etablerade bindningar mellan anställare och anställd, så kan knappast några tvivel råda kring vad som varit den viktiga egenskapen hos den anställde. 

Det är regeringen som tillsätter de högsta statliga tjänstemännen. Generaldirektörer, andra myndighetschefer, domare och flera andra. Mycket ofta har dessa antingen varit aktiva politiker tidigare i karriären eller varit tjänstemän på riksdags- eller regeringskansliet. Det senare betyder ofelbart att de har kopplingar till ett parti.

Lena Nyberg är generaldirektör för MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor). Hon har tidigare varit socialdemokratisk yrkespolitiker i Stockholm och är gift med en partikamrat som är just yrkespolitiker. Carin Jämtin har suttit i riksdagen för socialdemokraterna, varit biståndsminister och haft mycket höga positioner internt i partiet. Under 8 år var hon sedan chef för biståndsmyndigheten Sida. Sedan en tid är hon landshövding i Västernorrlands län.

Just landshövdingarna är kanske det mest tydliga exemplet på när meritokrati åsidosätts och - i det här exemplet - tjänster ges till f.d. politiker. Bland de 21 sittande landshövdingarna återfinns en hel räcka politiker: Anna Batra, Carin Jämtin, Ulrica Messing, Per Bill, Allan Widman, Anneli Hulthén, Beatrice Ask och många fler.

Att avdankade politiker skulle vara de bäst lämpade att vara chefer över länsstyrelserna är naturligtvis falskt. Ändå tillsätts de utan att tjänsten konkurrensutsätts. Politikerna har kommit överens om, från höger till vänster, att så ska vi göra.

Hederlighetsaxiomet gör att media aldrig behöver intressera sig för släktskap inom politik och media. Det gäller såväl lokalt och regionalt som på riksnivå. Uppenbar nepotism lämnas därhän ogranskad och ouppmärksammad. Exemplen kan stapplas på varandra.

Annie Lööf är dotter till en f.d. centerpartistisk kommunalpamp. Socialdemokraternas högsta kyrkopolitiker Jesper Eneroth, tillika ordförande i Tro och solidaritet, är son till riksdagsmannen Tomas Eneroth. Fadern har varit infrastrukturminister och haft förtroendeuppdrag i partiet på högsta nivå. Landshövding Annelie Hulthéns dotter Amalia Rud Stenlöf är S-riksdagsman.

Regionstyrelsens ordförande i Västernorrland, Glenn Nordlund (S), är bror till riksdagsledamoten Anna-Belle Strömberg. Kommunstyrelsens ordförande i Örnsköldsvik, Anna-Britta Åkerlind (C), är frånskild den tidigare C-politikern och VD:en för LRF Anders Källström. Deras son är Emil Källström som hoppade av politiken när han var Centerns talesperson i ekonomiska frågor. Nu är VD för Sakab. Ett i majoritet kommunalt ägt bolag med säte i mammas kommun.  

Liknande förhållande kan finnas i media och inte sällan med kopplingar även till politiken. Sara Nuder är dotter till den förre finansministern Per Nuder (S) och akademiledamoten Ingrid Carlberg. Modern var under 20 år anställd som journalist på DN. Hur främjar det karriären för en nyexaminerad journalist? 

Sara Nuder blev med som enda merit en tre månader lång anställning på P4 Jämtland reporter på Sveriges Radios Ekot. Där blev hon ett år, sedan vidare till SVT. Idag är hon anställd på DN - mammas gamla arbetsplats. På tre år har Sara hunnit arbeta på tre av Sveriges mest prestigefyllda medier. Hon är endast 28 år gammal. 

Ett annat exempel är Lotta Wichel, bördig från Umeå. Hon är ledamot i SSU:s förbundsstyrelse. Hennes äldre bror Björn är S-riksdagsman och mamma är redaktionschef på SVT Västerbotten. Idag bor Lotta Wiechel i Stockholm, där hon raskt fick förtroendeuppdrag i kommunpolitiken. 

Timrås kommunalråd Stefan Dalin (S) är gift med en journalist på SVT Västernorrlands redaktion. Och så fortsätter det. Enskilda medborgare kan omöjligt ha koll på omfattningen och media vill inte ta i missförhållandet. Överlag är de en del av problemet. 

Nu har Västernorrland begåvats med nya exempel på denna praktik. Alva Mogert Palm, 23 år gammal, skriver sedan en tid S-ledartexter i Tidningen Ångermanland (Bonnier). Hon är ordförande för SSU Blekinge och dotter till de tidigare i Stockholm verksamma yrkespolitikerna Veronica Palm (S) och Roger Mogert (S).

Landshövding Carin Jämtins son Leopold Jämtin studerar journalistik på Södertörns högskola. Trots att han bor i Stockholms innerstad har han fått praktik eller annat uppdrag för Tidningen Ångermanland. Hans senaste alster var ett reportage från festivalen Urkult i Näsåker. 

Den här texten får lov att avrundas med en enkel fråga: även om man inte kan kalla det för korruption när till politiker närstående personer är verksamma som journalister - är det lämpligt?