Krönika: Politisk nekrolog över Glenn Nordlund

Det socialdemokratiska regionrådet Glenn Nordlund har nyligen aviserat sin avgång. Nordlund menar att det är lämpligt att lämna över till någon annan i mitten av mandatperioden. Han ska nu pensionera sig från såväl arbete som politik. I en intervju i tidningen Nordsverige uppger Nordlund att han ska ”ta tag i stugan som han menar halvt har förfallit” och han citeras:

”- Att snickra lite mer på stugan skulle inte vara så dumt, det skulle stugan behöva.”

Glenn Nordlund lämnade kommunpolitiken i Örnsköldsvik till förmån för regionpolitiken efter valet 2018. I kommunen var han kommunstyrelsens ordförande under mandatperioden 2014-18. Han lyckades under den mandatperioden med konststycket att i kommunfullmäktige ha sällskap av både sin syster Anna-Belle Strömberg och sin ena son. 

Massmedia behandlar överlag Nordlund snällt nu när han ska gå i pension. Ledarskribenten Tomas Izaias Englund skriver dock i Tidningen Ångermanland det som borde vara för alla uppenbart: ”Vem tar Nordlunds springnota?”. Västernorrland har en sjukvård som inte bara är en finansiell härdsmälta, utan också i mätbar kvalitet kvalar in i bottenskiktet bland Sveriges regioner. 

Nordlund tillhör en socialdemokratisk dynasti i Örnsköldsvik som under lång tid vanskött en kommun som egentligen haft alla förutsättningar att utvecklas mot ekonomiskt välstånd. Resultatet blev istället en kommun där tillfälliga besökare hänförs av natur och landskapsvyer, samtidigt som invånarna tvingas fördra det förfall som präglar det mesta som faller under kommunalt ansvar. 

Det senaste budet är att det kommer att kosta uppåt en halv miljard kronor att åtgärda den kommunala väg- och gatubelysningen. Lägg till det att hälften av de kommunala vägarna är uttjänta. Enligt en Sweco-rapport är underhållskostnaden för endast ytskiktet 239 miljoner kr. På det tillkommer kostnaden för vägkropp och diken. 

Så eftersatt är underhållet. Att den blivande pensionären behöver snickra på egen stuga, är alltså inte något som bör förvåna någon.

För ett parti som påstår sig måna om det allmänna och att alltid sätta de gemensamma angelägenheterna före individen, så är utfallet av Nordlunds politiska karriär inte bara ett misslyckande, utan också ett hån mot de som trott på de fina orden om solidaritet, höga skatter och offentlig sektors förträfflighet. Nordlund fortsätter på denna väg även nu när han går i pension, ty hans pensionsvillkor har ingenting gemensamt med villkoren hans kärnväljare förvänas leva under. 

Glenn Nordlund har nämligen nyligen fyllt endast 63 år. Han kan kliva av alltihop och lämna ifrån sig den fallfärdiga sjukvårdsstugan, för att bli försörjd av det allmänna genom väl tilltagna inkomstförsäkringar han inte själv betalat premierna för. Samtidigt har hans parti varit med och utformat dagens pensionssystem med s.k. riktålder. Vid årsskiftet träder den nya riktåldern i kraft - du förväntas då arbeta till 67 års ålder. De nya reglerna säger att du tidigast kan ta ut allmän pension tre år före riktåldern. Alltså vid 64 års ålder. 

En kokerska i skolbespisningen med värkande leder och nariga händer förväntas framgent arbeta 5 år längre än en sossepolitruck med släta handflator och välfärdsfett runt bålen. 

Det är Glenn Nordlunds generations politiska arv.