Den gröna industrin - blir den verklighet?

Den gröna industrirevolutionen darrar på benen. Vägen har gått från euforisk samverkan mellan det privata och offentliga, till krass marknadsekonomisk verklighet. Säkert är att utan en snaskig politisk inblandning, så hade en majoritet av de projekt som utgör revolutionens sammansättning, aldrig blivit av. Lärdomen är att offentlig delfinansiering av investeringarna (utan offentligt delägande) och ett offentligt övertagande av risk, alltid grumlar den ekonomiska analysen. 

För att inte ovan ska vara grundlöst gnäll, kan det vara värt att snabbt påminna om ett axplock skakiga projekt av specifik eller allmän karaktär:

Volvo meddelande häromdagen att de skjuter upp byggstarten för sin batterifabrik i Mariestad i Västergötland med 12-24 månader. Anledningen är framförallt för låg efterfrågan på eldrivna fordon. Samtidigt gråter branschorganisationen Mobility Sweden ut i massmedia och förfasar sig över att elbilsförsäljningen sjunkit med 21%. 

”-Det behövs styrmedel tills marknaden är mer mogen”, säger säger en representant för organisationen.

Kaunis Iron säger upp folk p.g.a. fallande efterfrågan. Gruvbolaget är f.d. toppsossen Anders Sundströms skötebarn och bolagets VD Klas Dagertun har Stefan Löfvens företag skrivet på sin hemadress. 

Om Northvolt diskuteras nu risken för konkurs istället för möjligheten till fantastiska framtida vinster. Batteritillverkaren har nyligen meddelat att man tillfälligt stänger delar av fabriken och gör sig av med personal. 

I Örnsköldsvik har, viket Nordfri tidigare rapporterat, e-metanolprojektet Flagship ONE begravts med över en miljard kronor i nedskrivningar för huvudmannen Örstedt som följd. Konstgödseltillverkaren Cinis Fertilizers initiala utsagor om cirkulär ekonomi genom insatsvaror från först massaindustrin och sedan Northvolt, har helt kommit på skam. Som mest handlades aktien för över 50 kr. Vid stängning i fredags var kursen hälften av det. 

Ingenting av ovan verkar skrämma socialdemokraterna i Sundsvall, Timrå och Härnösand. De styrande starke männen agerar enligt devisen när karta och verklighet inte stämmer överens, så gäller kartan. Detta blir tydligt i en uppdatering på Sundsvalls kommuns hemsida från den 6 september.

Under rubriken ”Fullt fokus framåt – Sundsvall förbereder för tillväxt” redogör kommunen för planer, drömmar och förhoppningar. Helt oblygt påstår man att Sundsvall kommer att växa. Man skriver

”I Sundsvall pågår ett omfattande arbete för att förbereda vårt samhälle för den kommande tillväxten när Sundsvall växer”,

och fortsätter:

”Där ambitionen är att se till att ha rätt utbildningsinsatser för att möta den framtida kompetensförsörjningen inom de gröna näringar som nu växer fram globalt.

– Vi behöver möta framtidens behov av kompetens inom de gröna näringarna. Samtidigt som vi förbereder oss för att välkomna internationell arbetskraft som vill komma till Sundsvall och bidra till den stora gröna omställningen, säger Pernilla Berg, Processledare.” [Nordfris fetning]

Det socialdemokratiska budskapet är alltså att Sundsvall ska växa genom inflyttning och framförallt genom invandring. När den egna befolkningen inte är ”kompetent” så ska invandrare tillföra den kompetens som saknas. Kommunen faller t.o.m. tillbaka i gamla integrationshjulspår:

”Initiativ som ett framtida International House kommer underlätta för internationell arbetskraft att snabbt integreras, medan arbetet med säkerhet och brottsförebyggande åtgärder fokuserar på att minimera risker i samband med den ökade industrin.” [Nordfris fetning]

Notera särskilt att politiker eller kommunala tjänstemän (eller båda) ser en risk med arbetskraftsinvandringen. Men ingen fara! Vi har koll på detta. Det är budskapet. 

Än så länge kan de tre kommunerna endast visa upp Shanghai Putailais etablering i Torsboda (nu under miljöprövning) samt en diskussion med det litauiska bolaget Kaunas Metal om byggandet av en stålåtervinningsfabrik. 

Är det en kommunal angelägenhet att exploatera och projektera för utländsk industri?

Samtliga tre kommuner Sundsvall, Timrå och Härnösand hade förra året en positiv nettoinvandring och negativt inrikes flyttningsöverskott. Härnösand utmärker sig med en nettoinvandring på +124 personer och en nettoförlust genom avflyttning till andra delar av Sverige på -221.

Den gröna revolutionen - om den blir av - lär snarast befästa bruksortskulturen och därmed förvärra siffrorna ovan.