Arne Gavelin: huvudförhandlingen i Högsta domstolen

Klockan är strax efter kl 9 på onsdagsmorgonen. Huvudförhandlingen i Högsta domstolen i målet Arne Gavelin mot staten är schemalagd att börja när timmen blir halv. Sista anhalt i tvisten om vilket skadestånd staten ska betala Gavelin för att han felaktigt sattes under förvaltarskap av Ångermanlands tingsrätt. Först interimistiskt i slutet av 2018 och sedan i ett slutligt beslut några månader senare.

Under ett år saknade Gavelin rådighet över sin ekonomi och sitt liv. Han satt i klorna på Optios förvaltare Linda Walegren, som Örnsköldsviks överförmyndare hade haft vänligheten att föreslå som förment välgörare. Raskt föresatte hon sig att sälja av Gavelins lösöre, entreprenadfordon och skogsfastigheter. Spekulanter saknades inte. I bygden fanns de med lust till sin nästas egendom.

Det är samma förvaltare som skar av banden mellan riksbekanta Therese och hennes ålderstigna föräldrar. Mer än tre år har förflutit sedan Therese fick träffa dem. Den autistiska kvinnan har flyttats till en norrbottnisk kommun, efter att Uppdrag granskning lokaliserade henne till Örnsköldsvik. Så vitt känt har hon ännu inte fått återförenas med föräldrarna.

Om någon av dem dör innan så sker, kommer fallet Therese att gå till historien som ett av de vidrigaste övergreppen utfört av det allmänna mot den enskilde i modern tid och då i form av underlåtenhet (att ingripa mot förvaltarens övergrepp).

Domstolen är inhyst i en vacker gammal fastighet i Gamla stan, strax invid bron över till Riddarholmen. Morgonen slamrar och larmar. Höga klackar och låga skor hastar till departement och förvaltningar. En varselklädd man grusar området närmast grinden i det smidesstaket som avgränsar domstolsgården från trottoaren. Ingen is eller snö finns i sikte. Gavelin hade nog undrat varför man gör på sådant vis.

En enkel men världsvan och berest man, som valt ett enkelt liv i en enkel boning i Ångermanlands inland. Under förhandlingen återkommer man flera gånger till hur illa Gavelin tagit vid sig när hans själva livsval har hållits mot honom och påståtts bevisa att han är ur stånd att vårda sig själv och sin egendom.

Gavelin har inga barn, men han levde en tid med en kvinna från Kanarieöarna. Hon föll sjuk i cancer och på hennes dödsbädd lovade han att sörja för hennes barn. Ett löfte han höll. Ett spartanskt liv för sig själv och uppvisad generositet till de närmaste. Tydligen inte ett normbrytande sanktionerat av det allmänna i Örnsköldsvik eller av Ångermanlands tingsrätt.

I entrén till domstolen utförs säkerhetskontroll. Metallföremål får läggas i back och väskor röntgas. Byggnaden är sparsmakad i utformning och inredning. Här finns ett väntrum, ett kapprum med förvaringsskåp och toalett, utöver ordningsvakternas kurer och krypin. Stentrappor leder en våning upp, där salen i vilken förhandlingen ska hållas är förlagd.

Kanske är ett trettiotal åhörare närvarande. De flesta verkar vara juridikstudenter. Huruvida media av något slag är där går inte att avgöra genom att betrakta åhörarskaran. Utanför salsentrén finns en kaffeautomat. Korridoren dit är påfallande trång och sittplatserna i salen så få att det är korrekt att påstå att den blev fullsatt. Kaffet smakar illa.

Åhörare och biträden ombeds stå upp när rätten kallas in. Fyra minuter försenade slår två män och tre kvinnor sig ned i röda stolar bakom podiet i salens bortre del. Ordföranden är kvinna. Hennes stolsrygg är högre än övrigas. Alla utom en är pensionsfäiga. Så börjar förhandlingen.

Arne Gavelin företräds av jurister från Centrum för rättvisa. Tre män och en kvinna. De ger intryck av att vara ungefär så långt bort som man rimligen kan komma från Gavelins vardag i Seltjärn och ändå befinna sig inom rikets gränser. Förmodade innerstadshippsters med moderiktiga kostymer, juristens uppsyn och förmodligen ingen kunskap om livsbetingelserna i skogarna bortom Bredbyn – ska de kunna presentera Gavelins fall på ett vettigt sätt?

Ja, så blir det. Det kvinnliga biträdet tar till orda och därefter följer en perfekt framställning av sakförhållanden och omständigheter i Gavelins fall.

Statens representanter utgörs av en kvinnlig byråchef med manlig följeslagare från Justitiekanslern. För en frihetligt sinnad går det inte att undvika att notera att statens representanter ger ett folkligare intryck än de ideella krafter som hjälper Gavelin. Och staten argumenterar genom sina representanter väl.

Att Gavelin felaktigt sattes under förvaltarskap är, som juristerna säger, otvistigt. Staten har vidgått att fel begåtts. Det är felen Centrum för rättvisa beskriver väl. Saken handlar dock inte om dessa. Hovrätten tillerkände Gavelin ett skadestånd om 80 000 kr. Han kräver i Högsta domstolen 250 000 kr. Staten har accepterat det lägre skadeståndet och motsätter sig det högre. Rätten har alltså att besluta om ett skadestånd någonstans i spannet 80-250 000 kr.

De skadeståndsrättsliga detaljerna blir snabbt svåra att följa i förhandlingen. För lekmannen framstår båda parters argument som goda och vad rätten än beslutar så har det ingen praktisk betydelse: Gavelins ekonomi är förödd och en hundratusenlapp hit eller dit kommer inte att rädda honom.

Centrum för rättvisa menar att man inte kan låta skadeståndsbelopp som utdöms vid brott som våldtäkt eller mordförsök sätta gräns för vilka skadestånd som kan vara aktuella i fall som Gavelins. Staten menar å sin sida att skadestånd endast kan utkrävas för ideell skada med anledning av Ångermanlands tingsrätts två felaktiga beslut. Följdskador som åsamkats Gavelin genom försumlig eller annan illa eller felaktigt utförd förvaltning, är en rättslig sak mellan honom och förvaltaren eller den tillsynsansvariga överförmyndaren. Ansvaret i dessa delar kan inte övergå i staten.

Gavelin var 80 år gammal när han sattes under förvaltarskap och är 87 år gammal idag. Han har varken förmåga eller livstid att driva en process mot Linda Walegren eller överförmyndaren. Lagmannen Lena Wahlgren som fattade de felaktiga besluten klandras inte. Än mindre aktiveras brottsbalkens formuleringar om tjänstefel (20 kap 1§):

”Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.”

Ett fel har begåtts och ändå inte. Eller så är felet ringa, trots att det nu hållits förhandling i Högsta domstolen om det.

Berättelsen om Arne Gavelin är som en pjäs. Här finns en huvudroll och biroller. Olycka och sorg. Goda krafter. Ljusskygga individer i skuggorna som sökt egen vinning på andras olycka.

Något lyckligt slut finns inte. Gavelin må få sitt skadestånd eller inte. Övergreppet består och ingen myndighetsfigur har haft stake och moral nog att personligen be om ursäkt – antingen för eget handlande eller å sin myndighets vägnar.

Istället avslutade Umeåregionens överförmyndare sin inblandning i Arne Gavelins liv genom att skicka honom en slutfaktura på 19 000 kr i förvaltararvode.

Det man kan hoppas på är att Centrum för rättvisas insatser åtminstone väckt några medborgare ur törnrosasömnen, så att de nu betraktar det allmänna med en större portion sund skepsis.

[Nordfri återkommer till utsagor levererade av staten under förhandlingen. Sådana utsagor som är relevanta i fallet Therese.]